Om utmattning var en fysisk skada som ett benbrott eller ett blåmärke så hade vi inte haft det här problemet. Utmattning är ett osynligt sår, det gör fysiskt ont och det begränsar dig, men ingen annan kan se det. Och tyvärr så kan det kännas som att erkänna en svaghet att prata om det, vilket såklart då blir skrämmande och kräver mod.
Tyvärr är tystnad när det gäller utmattning unikt inbyggt i sjukdomen
Häng med här, om du vore en person som hade lätt att erkänna dina känslor, acceptera dina gränser och stå upp för dina behov så hade satt ner foten mycket tidigare.
Självbilden hos dig som drabbats av utmattning är ofta att du ska klara vad som helst. Att du inte får vara svag och att du kan tåla lite till. Och här finns delar av det grundläggande psykologiska problemet bakom varför du har hämnat här – och det är därför det är extra svårt att prata om det.
Oavsett hur svårt det är så är tystnad är ingen lösning.
När jag började jobba med coachning så förknippade man även att bli coachad med svaghet, och psykisk sjukdom vilket var förknippat med skam och en känsla av värdelöshet. Vilket börjar kännas helt absurt idag – och lyckligtvis har det förändrats hyfsat snabbt, och vi kommer snart även ha en mycket sundare syn på utmattning och utbrändhet.
Men tills dess är det viktigt att vara modig, och ta sitt ansvar för att läka och återhämta.