Det är klart att det finns perioder som är betydligt jobbigare än andra. Men nu vill jag prata om något annat.
Nu vill jag fokusera på tiden när du springer runt med hög puls och lurar dig själv att du är sjukt produktiv, men ändå inte får så mycket gjort. De där stunderna när du stressar upp dig själv, och eldar på känslor av att du ligger ”så långt efter med allt”, utan att du har tänkt igenom vad du jobbar mot.
Det leder till att du lägger tiden du har på att strukturera upp en massa måsten. Beta av det mest akuta som andra vill att du ska göra, och jobba med tio saker samtidigt. Skriva listor för att ”hålla ordning” och stirra ut genom fönstret helt tom i blicken – och skjuter på det som har störst betydelse fram till timmarna före deadline.
När du nu inte är ute och rör på dig för en ”välförtjänt rast”, då du använder tiden till att berätta för alla andra i din omgivning om hur mycket du har att göra.
Kan vi inte bara komma överens om att sluta skryta om vem som har mest att göra?
Men, kom igen.
”Det är mycket nu” och ”Jag har fullt upp” är så meningslösa kommentarer. Om du inte skämtar: Sluta använda dem. Det finns ingenting imponerande med att du är stressad. Ingenting. Men det är klart. Både du och jag vet ju varför du fyller huvudet och kalendern tills de båda är på väg att explodera.
Det är lättare att säga att det ”inte finns en minut över i kalendern”, än att stanna upp och fatta beslut om vad som faktiskt är viktigt för dig. För då finns ju risken att du väljer fel, eller missar något, och det vet vi ju båda två är värre än döden.
Så du springer hellre vidare med andan i halsen och låtsas som att du saknar kontroll över hur din vecka, dina månader och ditt år ser ut. Skyller på omständigheter, på andra människors krav. Istället för att fråga dig själv om du trivs med det du gör, den du har blivit och om ditt liv ser ut som du vill att det ska göra.
Du springer hellre vidare med andan i halsen och låtsas som att du saknar kontroll.
Nej, att springa snabbt utan att veta varför är inte den typ av utmaning som leder dig någonstans, förutom till en känsla av att ingenting är roligt längre. Det är dags att ge dig själv lite tid att tänka. För det är ju rimligt, när du får tid över, att du då kommer ihåg gamla vänner som det vore kul att träffa, tavlan du vill måla, resan du vill åka på eller kursen du vill gå.
Jag fattar, du pallar inte att skriva upp ytterligare en att göra-punkt på den redan överfyllda listan. Men kom igen, det är avgörande att stanna upp och omvärdera saker. Så vi börjar med något enkelt: Den där känslan av att vara levande, vad behöver hända för att du ska känna så?