Det krävs disciplin för att tvinga dig själv att trycka på paus i livskarusellen, och välkomna den prestationsångest som ofta infinner sig när du lämnar lite tomrum för reflektion.

Det är svårt att stanna upp. Det kommer kännas som att du försöker tvärnita ett fullastat godståg eller koppla en snedtänd attackhund med förhoppningen att den goda intentionen kommer få den att sluta skälla.

Dina tankar kommer att gå på högvarv, hugga tag i måste-göra-grejer och se oändligt med utvecklingsprojekt. Samtidigt som rösten i huvudet hittar fel på vädret, stör sig på hur dammet syns i vårsolen, hetsar till onödiga konflikter och skapar orimlig stark ångest över hur många kalorier det är i middagen du äter.

Att ta ledigt kan kännas värre än att vara överbelastad på jobbet.

Det kräver träning och vi behöver metoder för att skjuta ut oss från arbetsveckorna. En säker väg är att sluta ta dig själv på så stort allvar. Påminna dig själv om att zooma ut.

Din stress hämtar bränsle i det största allvaret.

När du tycker att allt är superviktigt trivs hetsen som bäst. Den är chanslös mot dig när du inte ens försöker spela det spelet.

När du sitter med korslagda armar med ryggen mot spelplanen, visslandes och vägrar förstå reglerna. När saker inte längre får ha lika stor betydelse, då börjar det släppa.