Är du nervös? Det är den vanligaste frågan jag får backstage innan det är dags att kliva in på scenen. Då kommer arrangören, moderatorn eller teknikern fram. Mer ofta är svaret nej. När oron kommer är jag bra på att medvetet kontra med mängder av exempel på när det har gått riktigt bra, och sedan blir jag lugn igen.
Men jag tänkte reflektera lite kring när jag svarar ”Ja, jag är nervös”. För jag vet att det oftast inträffar i situationer när det går för snabbt. När jag inte har hunnit titta på lokalen, inte hunnit visualisera det jag vill säga framför publiken, eller hunnit kliva in i känslan.
Där har du svaret på hur vi tränar oss själva till att bli tryggare i osäkra situationer: ta kontroll över dina fantasier innan du ska ta steget. Om vi ska bryta ner det i detalj är det inte känslan av att jag inte har kontroll över det som ska hända som ger mig panikkänslor. Det är ju, om vi ser klart på det, väldigt sällan jag har möjlighet att ha kontroll över någon situation överhuvudtaget. Allra minst i ett rum med 500 personer framför mig.
Nej, jag blir nervös när jag tappar kontrollen över mina egna fantasier som börjar spela upp levande bilder av elaka ansikten som skrattar åt mig. Eller bortgjorda blickar som tittar ner i golvet av pinsamhet för att jag inte kan komma på vad jag ska säga.
Jag blir rädd för katastrofscenarion som min fantasi spelar upp på autopilot.
Om jag ska vara övertydlig blir jag inte rädd för att jag saknar kontroll, eller för att det eventuellt kan gå åt skogen. Jag blir rädd för katastrofscenarion som min fantasi spelar upp på autopilot. Det är nämligen så vår hjärna instinktivt hanterar nya situationer. Den spelar upp alla tänkbara katastrofer för att skydda oss från fara.
Så anledningen till varför jag sällan är nervös på det där ”jobbiga sättet” inför en föreläsning, är att jag är tränad på att stega igenom innehållet i mitt huvud, och att se framför mig hur det kommer att sitta vänner i publiken som vill mig väl. Då är den ökande pulsen inte längre en känsla av att det kommer att gå åt skogen, utan en otålighet för att jag vill ut på scenen och uppleva känslan. För mina fantasier visar att jag kan lita på mig själv.
När jag tänker efter inser jag att jag lägger ner massor med timmar på att se en publik framför mig med en härlig känsla i kroppen. Inte bara när jag står på scenen. Utan även när jag skriver text, när jag tränar nytt innehåll framför soffan, och när jag lyssnar på min favoritmusik. På samma sätt ser jag även möten framför mig. Hur det känns att sitta där, vad jag vill få sagt, varför jag tycker att mötet är viktigt för mig, och hur det ska tas emot.
Om du vill bli bättre på att hantera nya situationer behöver du börja träna på att styra din fantasi. När de mörka molnen blåser in och du börjar förstora katastrofen som inte ens finns utanför ditt huvud, påminn då dig själv om att din hjärna överdriver. Andas, sträck på dig och slå på din favoritlåt.
Styr om dina tankar till hur bra det kommer att kännas när du har gjort ditt bästa. Upptäck att du för varje gång kommer att bli starkare och snabbare på att hitta rätt fokus. Prova att använda den tekniken just nu för att lyfta blicken framåt: Vad är det dags att du börjar se framför dig att du lyckas med?