Din röst säger dagligen till dig att tiden kommer att finnas där bara du har tagit den här utmaningen i mål. Men om du ser tillbaka så är det inte första gången den säger det.
Har du tänkt på att för varje steg du kommer närmare dina mål så höjer du ribban? Har du tänkt på att du alltid bär känslan av att det är akut och att det bara är du som kan göra något åt det – just precis nu? Att det kommer att kräva allt du har.
Hur du tänker att det där andra kan vänta, för det här är livsviktigt? Att allt står på spel. Kan du se att det inte första gången du har känt såhär? Att det är ett missbruk som inte kommer att ta slut? Att det är ett sätt att jobba på som begränsar dig från att se klart?
Relationer och tid för reflektion är däremot aldrig akut.
Relationer går liksom bara förlorade. Relationerna dör långsamt och ditt eget inre liv krymper väldigt sakta. Så långsamt och så sakta att det krävs distans för att se hur de försvinner. Och om vi inte jobbar med oss själva tycker vi inte ens att det har med oss att göra, utan att det liksom bara hände – av sig självt eller på grund av ”dem”.
Ibland kanske detta slår dig när du sätter dig i taxin, på flyget, eller om trafiken tvingar dig att gå en promenad mellan mötena. Du ser en äldre kvinna bli ledd över vägen, möter ett leende från ett litet barn som fnittrande håller sin mamma i handen, eller så slumpar Spotify fram en akustisk kärlekslåt som får dig att stanna upp.
Du tänker på alla människor du älskar.
Barndomsvänner, familj och henne som du lovat evig kärlek. I ett par sekunder. Sedan ringer telefonen i ditt headset och du sitter fast igen. Och det som kunde ha väckt dig ur otillräcklighets-koman, och fått dig att brutalt prioritera om ditt liv – blev till en halvfärdig mening i to-do-anteckningarna på telefonen.
Så nästa gång du lyfter upp telefonen raderar du – med en känsla av frustration – försöket till den viktigaste meningen i ditt liv, och scrollar vidare till ring-listan. För du kommer inte ihåg att det du skrev, betyder något på riktigt.