Men vad händer om du är oförmögen att berätta din historia? Om du håller den inne, vägrar låta den se ljuset eller bära den tillsammans med någon annan?
Ja, då berättar din historia dig. Ett förflutet som du aldrig får hjälp att hitta orden för att beskriva, äger dig. Du drömmer om det, utvecklar stressymptom och gör saker som du inte kan förstå.
Du tvingar andra att bära dina känslor genom att attackera, svika, dra dig undan och såra dem – för att en del av dig vill att de ska känna som du känner. Att de ska förstå.
Därför skriver jag.
För att sätta ord på det jag känner och på det jag ser. För att aldrig sluta förklara mina tankar, perspektiv och känslor. För att vara uppmärksam.
Men jag skriver även för att du ska börja vilja sätta ord på det du känner och ser. För att du genom mina ord ska kunna söka efter dina egna. För att ditt förflutna inte ska fortsätta vara din framtid.