Men samtidigt vägrar jag låta det nå min inre busiga, mjuka och naiva kärna. Jag måste fortsätta bli lika peppad på nya idéer som av synen när presenterna var lagda under julgranen som åttaåring. 

Även om jag har lärt mig att vägen från dröm till verklighet är lång, måste jag fortsätta att haltande spela gitarr och behålla mina fantasier om en publik som faktiskt vill lyssna. Det handlar inte ens om att stå där, fantasin är tillräcklig. 

Jag måste fortsätta prova att bli bra på nya saker.

Tvinga mig själv att inte spola förbi pinsamma klipp, fastän det är bland det värsta jag vet att titta på. Jag måste fortsätta gråta till romantiska komedier, och vrida upp basen på hiphop-hits så att det skakar i väggarna. Trycka ut bröstet, nicka med huvudet och tillåta mig känna att jag faktiskt fortfarande äger världen – fastän den har blivit så mycket större för varje år som går. 

Jag tänker fortsätta rensa mina påhittade blockeringar som jag gör med papperskorgen på datorskärmen. För jag måste fortsätta känna för att vara levande.