Du förverkligade precis din stora dröm, men den där känslan som du såg framför dig infann sig inte. 

Du har börjat din drömutbildning för två veckor sedan, men har redan ångest över att du inte vet vilken inriktning du ska välja om fem terminer. Du är inte säker på din relation, för det kanske finns någon bättre runt hörnet. Du har tagit på dig så mycket i din nya yrkesroll att du har svårt att sova – för tänk om du blir avslöjad?

Igår genomförde du presentationen du har haft en massiv klump i magen över, men du känner ingen glädje över den stående ovationen. Du är bara lättad över att trycket över bröstet släppte i fem minuter innan du kom på att du har ett nytt projekt som ska vara klart om tre månader. 

Betyder det att det är något fel på dig?

Nej, men ditt liv är en uppförsbacke där du aldrig når i mål. Och det är du som har designat det så. För även om det gör dig pressad vet du hur det känns – det har blivit hemma. Du har ständiga utmaningar, nya prioriteringar och ett stort projekt som rullar. Blir det för lugnt känner du dig uttråkad.

Har du inget stort moln som hänger över dig söker du garanterat upp ett. Saknar du prestationsångest ett par dagar kastar du dig in i något nytt eller bryter upp något gammalt bara för att du fick tid över.

För många är det den inre rösten som bromsar en från att komma någonvart. Men för dig är det helt tvärtom. För varje steg du tar känns det på något sätt som att du ändå kommer ytterligare lite efter. 

Mod för dig är därför inte att köra på, det är att stanna upp och tillåta dig vara nöjd en stund. ”Aldrig i livet”, tänker du. Precis. Kanske har det alltid varit så att du måste maxa, eller så har du tränat upp det genom att utmana dig själv.

Kanske tvingade livet dig att bli så redan i tidiga år, eller så blir rädslan starkare för varje år som går. För du blir ju äldre och måste springa snabbare om du ska hinna uppleva allt innan det är försent.

Mod för dig är inte att köra på. Det är att stanna upp och tillåta dig vara nöjd en stund. 

Det spelar egentligen ingen roll. Jag menar inte att du behöver göra en u-sväng, prioritera om eller dra i nödbromsen. Med den här texten (som börjar bli för lång för dig) vill jag bara påminna dig om att din glöd är inspirerande, och ge dig lite kärlek.

Tänk på alla upplevelser du har fått vara med om. Alla minnen du har skapat med härliga människor. Hur du bjuder på dig själv och strävar efter något meningsfullt. Tänk på hur lyckligt lottad du är med allt vad det innebär. Påminn dig själv om när du har inspirerat andra människor.

Om du tar in mina rader kommer tankarna förhoppningsvis göra att en varm känsla börjar växa fram i ditt bröst. Kanske bryter lite tacksamhet genom. Den där känslan av att allt faktiskt inte är så dumt ändå – att du är rätt okej.

Mitt tips är att du då tar på dig ett par hörlurar, drar på den där låten som du tycker mest om just nu och höjer händerna mot taket. Kanske bjuder du rentav på en liten vinnardans och vickar på höfterna.

Jo, jag vet, men kom igen, känn tacksamhet och var nöjd i ett par sekunder i alla fall. Sedan är det okej att du börjar springa i din uppförsbacke igen.