Vi har jobbat så länge. Slipat så många gånger. Vi har tänkt på det så mycket. Frågat våra förebilder om de kan titta på oss så att vi kan göra det bättre. Betalat proffs för att ge oss feedback. Gjort fel. Skrivit om. Kastat och börjat om på nytt. I många år har det varit det enda vi har tänkt på.
Så nu får vi det att se enkelt ut.
Du tycker att det känns så självklart när vi gör det. Det ser så inspirerande ut. Så nu vill du prova. Och du blir förbannad för att du inte briljerar på första försöket. Besviken för att du inte får stående ovationer den första veckan. Uppgiven för att du inte blivit chef över universum det första året. Nedslagen för att du inte har blivit lyx-yacht-rik före du fyllt 30.
Du säger att du saknar talangen. Att du har blivit motarbetad och har otur. Att livet är orättvist. Söker tröst hos din omgivning som säger att det nog inte är någon idé. För de vill inte se dig bli så besviken. Så du ger upp utan att ens ha varit i närheten av att ha gett det ett försök.
Du säger att du ”inte vet vad du vill” längre. Att du inte kan förstå varför du inte har hittat något som känns ”sådär enkelt” för dig. Så dina drömmar dör. För du lever i en fantasivärld.