Hur vi hanterar insikten att vi ”egentligen” behöver ta tag i något, har stor betydelse. Jag tänker på hur avgörande det är vilka saker vi lägger på hyllan för att glömma bort det, och vad som väcker vårt bränsle för att göra något åt det direkt.

Det är den stora möjligheten med mitt jobb, men jag antar att det är lika aktuellt i alla former av ledarskap. När du inspirerar och utmanar människor runt omkring dig får du varje dag lyssna till dig själv säga saker som du också behöver höra. 

Om och om igen kommer samtal och möten att träffa dig hårt. Du inser på vilket sätt du är för bekväm, och vilka ursäkter du använder för att undvika det obekväma.  

Det som skiljer oss åt över tid, det är om vi fortsätter leva med insikten att vi aldrig kan sluta utmana oss själva om vi vill känna oss levande. Om vi fortsätter ta tag i saker och göra det som vi tycker verkar spännande att prova. Eller om vi – som större delen av oss gör – helt enkelt väljer att sluta lyssna eller skjuta utmaningarna mot en framtid som aldrig blir av.