Givetvis har vi olika förutsättningar. Men – lyssna noga nu – det har ingen betydelse just nu när du ska ta nästa steg i ditt liv. Du har vad du har. Det är vad det är.
Varför tittar vi på ”talanger” på tidningsomslag, ser på kollegan som blir befordrad, sitter runt middagsbordet i en kärleksfull familj eller tittar på någon galen idrottsprestation på tv och på fullaste allvar tror att de människorna föddes med något som vi saknar? Jo, för att vi är ogenomtänkta.
Och för att det är mycket bekvämare att peka på något som vi inte kan påverka – gener, ärvda pengar eller tur – när vi själva inte vågar ta steg framåt.
Det är vår förbannade skyldighet att göra något åt det vi kan med det vi har.
Det finns så mycket som vi inte kan påverka, så det är vår förbannade skyldighet att göra något åt det vi kan med det vi har. Ja, jag blir provocerad av diskussioner om ”talang, flyt och gener” – eftersom jag tycker att det är som att sitta bitter på läktaren och hitta på ursäkter. Du kommer undan alldeles för enkelt med det.
Det hade ju varit en sak om du höll dina historier för dig själv.
Om dina historier inte lämnade läktaren. Men jag vet, för jag träffar dig dagligen, att du missionerar precis lika hårt som jag gör. Att du tar varenda chans du får till att försöka övertyga människor i alla åldrar att ge upp sina drömmar genom att berätta hur ”vissa har det och andra saknar det” och att livet är svårt, mörkt och fullt av besvikelser – så det är ingen idé.
Jag skriver det här eftersom jag vet att jag är en av dem som du förmodligen skulle ha lyckats övertyga att ge upp, om jag hade mött dig när jag började drömma om det jag gör nu.
Visst, jag håller med dig om att livet är svårt, mörkt och fullt av besvikelser.
Men det också är så jävla mycket mer som du aldrig upplever, eftersom du har slutat försöka. Det där andra kräver nämligen att du pushar dig själv förbi dina mentala gränser och tränar hårt för att bli bättre på något du brinner för. Men det gör man inte på läktaren, det gör man på gymmet.