Johannes Hansen
Utvald produkt

Utvald produkt

Bokpaketet

Över 900 sidor personlig utveckling och inspiration.

  • Johannes bästa böcker
  • Fri frakt
Läs mer

Varukorg

Du har inga produkter i varukorgen.

Kostymen håller på att kväva honom

2 min att läsa

Våra blickar möts. Det känns att det var länge sedan. Mellan huvudena i rusningspromenaderna under lunchen i vårsolen.

Jag känner hur det pirrar till i bröstet av glädje. Han tvingar fram ett leende, är det något som pressar honom? Vi stannar och hälsar. Jag minns honom som så levande – hur han tyckte om att driva med oss vänner. Hans långa filosofiska utläggningar. Men också den där brottningsmatchen mellan konstnären och karriäristen hos honom. Det är lätt att läsa i ansiktsuttrycket och tonläget vem som har vunnit. 

Då satt han full på folköl under förfesten med gitarren och tog onödigt mycket plats på ett charmigt sätt. Nu får jag en känsla av att kostymen håller på att kväva honom. Den prydligt strukna skjortan trycker mot halsen. Men inte på ett sådär uppstyrt, genomtänkt och proffsigt sätt som brukar inspirera mig. Nej, mina instinkter vill knäppa upp den översta knappen och kittla honom. Så jag drar ett skämt om hur oväntat det är att se honom så här. Jag vill påminna honom om vad jag älskar honom för – se de där känslorna bryta igenom. Det lyckas. I ett par sekunder tar hans själ plats i ansiktet. Där är han! Sedan kommer han på sig själv. Tittar snabbt på klockan, rättar till kavajen och pekar bort mot huvudkontoret. Ett viktigt möte, tror jag. Han mumlar något. Förmodligen glömmer han bort att jag inte är en kund. Så han tackar för något – intränat – skakar min hand istället för att ge mig en kram och försvinner bland allt folk. 

Det är flera år sedan vårt möte. Men jag återkommer till minnet. Det påminner mig om något viktigt. Jag tänker på hur mycket jag tycker om mitt jobb. Hur det har blivit så viktigt för mig att oavsett hur jag uppfattas utifrån vill jag känna mig levande inuti. Hur min känsla för ansvar och plikt aldrig får släcka elden i mitt bröst. Och hur det inte är något som kommer naturligt för mig utan något som jag behöver träna på och aldrig sluta påminna mig själv om. 

Jag vill att det ska lysa sådär smittande i mina ögon. Att jag måste kräva utrymme i min kalender för att utvärdera vad jag ska lägga min tid på. Så att även om jag är på väg någonstans och inte har tid för att stanna och småprata vill jag bära runt på känslan vad som faktiskt betyder något.

Det här tar du med dig: