Den stora skillnaden är när stress inte längre är en positiv press, utan en ständig belastning. Rent fysiskt så går gränsen när din förmåga att återhämta dig minskar och din prestation påverkas. Då är det dags att stanna upp.
Men på frågan när det är dags att ta det på allvar, så är svaret att det alltid är på allvar, för alla. För vi lever i en sjuk kultur, med sjuka vanor. Från vad vi äter till hur vi jobbar, hur mycket tid vi tillbringar framför skärmar och sättet vi aldrig kopplar av och låter hjärnan vila.
Det bästa rådet är alltid att inte stressa.
Du kan argumentera om positivt stress hur mycket du vill. Om vikten av att ta i när vi tar i på gymmet eller att vi ska utmana oss själva till att vara modiga på jobbet, absolut. Men det är korta, enskilda aktiviteter som inte ska innebära konstant negativ belastning.
Ett liv med scrollande av flöden, pressade livspussel, höga ambitioner och brist på återhämtning gör oss sjuka. Så för att vara frisk, stark och levande så behöver du ta din stresshantering och återhämtning på allvar oavsett om du ligger nära gränsen för utmattning eller inte.
Varför ska du vänta till det är för sent?
Det är lite som att säga: behöver jag verkligen bry mig när jag bara är lite sjuk? Håll dig frisk istället! Och då behöver du anamma vanor och verktyg som dom flesta i din omgivning troligtvis inte inte gör. Då är du på rätt väg.