Jag var ingen föreläsare. Ingen expert. Jag var bara en ung kille med ett hyfsat jobb, en cd-spelare och en massa tjocka böcker. Men jag hade en fruktansvärd hunger, och en stark tro på min framtid. När jag tänker tillbaka på hur allt började minns jag två tillfällen extra tydligt.
Jag hade aldrig stått framför en publik för att inspirera, men jag ville så gärna göra det. Jag gick runt och berättade för mig själv att jag skulle bli föreläsare. Det var en inspirerande liten bubbla.
Men dagen när jag bokade lokalen för mitt första framträdande var det inte lika inspirerande längre. Solen gick i moln, ett nervöst mörker fyllde varenda cell av min kropp, och ångesten slog omkull mig som en välplacerad rugby-tackling. När föreläsningen väl stod inskriven i kalendern blev det så definitivt. Jag hade svårt att ta in det. Dagarna gick, och ju närmare premiären, desto fler minuter på dygnet tränade jag. Till slut var det dags.
I bilen på väg till föreläsningen börjar jag hyperventilera. Tänk om ingen kommer? Men 80 personer har ju anmält sig. Tänk om jag tappar bort mig, hur räddar jag det – de är ju där bara för att se mig? Hur ska jag bete mig när jag kommer dit? Ska jag hälsa på folk, eller bara gå in och förbereda mig? Ska jag bara stänga av och låtsas att jag är helt orädd, eller ska jag erkänna för mig själv hur det känns?
Ska jag låtsas att jag är helt orädd, eller ska jag erkänna hur det känns?
Det blir tyst. Några osäkra blickar söker golvet. Inget svar. En man på främre raden harklar sig. Jag kan se i ögonvrån hur min bror skruvar på sig bakom kameran. Det brukar inte vara något problem att jag inte får något svar på en fråga, men nu känns det annorlunda. Känslan av blackout har börjat sväva på halvdistans i bakhuvudet och vill ha min uppmärksamhet. Det suger i tinningarna och nervositeten stiger.
Det börjar bli riktigt jobbigt.
Jag kan avläsa i de tveksamma leendena hos kvinnorna på de främre raderna hur gärna de vill att jag ska lyckas, att jag ska lyckas säga något som betyder någonting eller åtminstone ta mig igenom ett par meningar utan att stamma. Går det här att rädda? Efter att ha försökt styra upp mitt mumlande avbryter jag mig själv. ”Det där blev ju inte så bra”, säger jag och skrattar nervöst.
Det viktigaste jag har lärt mig under de här åren är att jag kommer att fortsätta vara rädd så länge jag växer. När jag lärde mig att jag kunde träna upp mitt mod började jag se annorlunda på livet. Något öppnade sig inom mig. Jag kände mig fri och nervös på samma gång.
Självklart har saker förändrats. Jag har utvecklats, blivit bättre och mer självsäker. Jag vet vad jag sysslar med och jag gör det bra. Men jag är fortfarande rädd då och då – för att jag fortsätter utmana mig själv.
När jag på riktigt förstod att jag inte behövde låta mina rädslor styra mig kändes allt så mycket större. Livet låg i mina händer.